Hela denna vecka har vi djupdykt i pedagogisk bedömning, betyg och matriser.
Jag läser vår kurslitteratur och får bra tips och ideer för hur undervisningen kan bedrivas på ett utvecklande sätt med reflektion och utvärdering.
Vikten av att ha en varierad undervisning för att tillgodose alla elevers behov.
Lars Lindström skriver hur eleven kan tränas och få ett större medvetande om sin utveckling, bättre uppfinningsförmåga om läraren undervisar:
*undersökande i längre tema arbeten.
*i att uppmuntra eleverna att aktivt experimentera, betona processen likaväl som produkten.
*eleverna så att de förbinder framställning med iakttagelse och reflektion.
*eleverna att träna själv värdering samt få gensvar från kamrater och lärare.
Till detta ska en bra dokumentation göras eventuellt i form av en portfölj. Jag läser att läraren sitter ner med varje elev 10-15 min och samtalar om portföljen. Allt låter helt rätt men mycket av det som står i böckerna får jag inte i hop med hur det faktiskt ser ut i verkligheten.
Fakta: 1 bildlärare, 25-30 elever, 1 tim i veckan!!!
Jag bara inte får ihop det jag läser (teori) med praktiken.
Det gäller att plocka godbitarna ur vår kurslitteratur/ från föreläsare och skapa en bra undervisning. Jag tror det kan bli en besvikelse om man tror att man ska hinna med allt med eleverna som vi läser, tar del av och samtalar om. Då får man nog uppfinna en superpedagog.
Fredagsförmiddagen fick vi tillfälle att ta del av Anna och Mattias gestaltningsprojekt på tema MAKT.
I min yrkesroll som bildlärare tolkar jag, ger reflektion, omdömen varje dag så jag tänker nu dela med mig mina tankar om deras gestaltningar.
Annas gestaltning bestod av 3 konstverk och var en härlig blandning av olika material. Jag kunde dra paralleller till min yrkesroll och elever man möter. Konstverken får mig att tänka på tonårstjejen som är mitt i en utsatt och inte helt problemfri utvecklingsfas. En känsla av att inte kunna lita på vuxna, alla ljuger, back off! kom inte för nära, jag klarar mig själv. Livet snurrar och man gör olika val, går från hopp till förtvivlan..eller sticker huvudet i sanden.
Mattias gestaltning bestod av en film och en jättestor utskrift av ett foto från filmen.
Mina tankar skenar direkt i väg. Jag iakttar fotot och funderar om det är början på något eller är det slutet på något? Livshistorier av alla slag kan tolkas in.
Konstverket (fotot) blir mitt, saker man inte vill ska bubbla upp från förr gör det ändå. Händelser som man önskade var ogjorda.
Hur går man vidare? Måste man vända upp och ner och bearbeta allt ur sin ryggsäck? Kan det bara få vara en hemlighet?
Många frågor, är verkligen
allt sagt? Det handla om kvinnligt och manligt. Mannen säger att allt är sagt medan kvinnan fortsätter att älta och har säkert inte sagt det sista ordet ännu.